.
Sånger går vilse i kroppens labyrinter. Horisonter blommar i ögonvrån. Pupillernas månskäror gråter. Jag drunknar i armarna på smältande änglar. Ett träsk för andetag som förlorat sig i stormar. Medan döden dansar med regndroppar på botten. Någon har stulit våra röster. Allt som hörs är nattens gråt. Nattens våldsamma längtan. Sköra minnen flyger in i själens tomrum. Natten längtar efter flyktiga förälskelser.
Själens färger flyr in i vinden. Kyssar och tårar blandas i en krigsdans. Ångestfyllda kramar slåss om tomrummen.
.
.
Rummet är en rymd
Med månar,
Stjärnor och galaxer
Som bara vi kan se
Och jag andas hela dig
I en magisk sammansmältning
Jag kan inte få nog
Dina mysterier till ögon
Trollbinder mig
Du är en tanke
En känsla
En process utan slut
I avsaknad av dina beröringar
Kan jag inte andas
Jag läser dig
I den förtrollande närvaron
Av våra försiktiga hjärtslag
Do you remember the scars I showed you
When we went back to bed
I do remember that I allready knew
The last time you'll be mine
.
.
G som i gemenskap
Jag saknar ditt klingande skratt
Jag saknar dina goda råd
Jag saknar dina blonda lockar
Jag saknar hela dig
.
.
.
Jag skriver min klagan i tomrummen mellan älskande själar
Medan andetagen bränner sönder min hals i varje ögonblick
Jag faller med varje smekning som aldrig berörde min hud
Jag saknar dagar av talande blickar och nya horisonter i varje ögonkast
Jag gräver ner mig i mörkret
Och hoppas naivt att en vacker främling ska rädda mig
Jag ber ljuset att vagga mig
Men det har glömt mitt namn
Och kan inte ropa tillbaka mig från världen av gråfärgade sorger
Jag inspekterar mitt ansikte i spegeln
Men ser numera bara lösryckta minnesbilder
Från en tid av färgglada såpbubbledagar
Blandade med sotade känslor från en verklighet
Som aldrig skulle ha varit min
Jag är musiken som inte kan uppfylla sin egen längtan
Jag är tidvattnet som sveper med dig
Inne i kaoset blir vi oss själva
Du hör ett språk som du förstår
Orden blir sanna
När de når din själ bortom gränserna
Från ett annat håll
Hör du dem
De skapas på djupet
Och rör sig mot den föränderliga ytan
Beröringarna river ner mina till synes starka murar
Jag blir svag
Och verklighetsförankrad
Du blir den du trodde var död för länge sen
Och jag ler
Jag är lycklig
I en värld där du blåser bort
Det jag klamrade mig fast vid
Som i själva verket dödade mig
Vi slänger bort inkapslad panik
Jag lindar av klagan från din kropp
Och fäster sorgerna på någon avlägsen himmel
Du smeker svek ur mina armar
Och jag blir lite mer levande
Du lyfter upp oss
Och förundras över hur lätta vi blivit
Vi är inte längre mardrömmarna som ville förinta sig själva
Vi har andats genom dem
Inuti dem har vi tänt något nytt
Som inte kan förstöras
Och vi försöker inte längre
Trolla bort våra egna skuggor
De är för nära nu
Och vi ser något annat än vi såg igår
Vi ser hur sorgen sakta smälter
Och ångesten förvandlas till något odefinierbart
Som inte längre skrämmer oss lika mycket
Klagan
Apati
Och instängda nätter
Är förbi
Vi kan andas
Utan förstörda känslor
Igen
Hej
Greta
.
.
.
.
