När jag träffade henne kände jag henne redan. Två själar kände igen varandra och blev ett. Det var en nästan kuslig förnimmelse där tiden upphörde att finnas till. När vi hade kännt varandra i två veckor var vi alldeles förvirrade; för visst hade vi hamnat i någon slags tidsficka där vi redan hade känt varandra i månader och år? Från den allra första dagen och stunden ville jag bara uppsluka henne, skydda henne.  

känner mig på ett konstigt sätt lättad, vet inte riktigt varför kanske för att jag inte bara blivit av med han utan att jag kan hitta tröst i nån annan. det känns iaf mycket bättre än vad jag trodde. det värsta som kunde hända har hänt, och jag har inte dött så det borde väl betyda nåt?
är bara så trött på att du är så töntig, att du inte ens vågar prata med mig.

---

och du är nästan ännu värre, hur kan du sitta och säga nåt sånt ena dan, nåt sånt om en person til mig. och dan efter och dan efter och dan efter va med den personen. förstår mig verkligen inte på dig. jag trodde vi va kompisar.. hoppas du läser detta och fattar att det är du.

---

 över till helt annat.
så skönt att bara prata med dig, vi pratade en timme igår och det känns, ja det känns bra. kanske inte som förut men ändå inte ansträngt. nåt vi ville och inte måste. jag känner att vi år iaf på väg åt samma håll, och det känns otroligt bra.
jag älskar dig

Helpless
Hopeless
Cold and lonely
Only you can save me now
Trembling and shivering
Scared I want this all to end
If only you could hear me now

"Jag vill till ett stort mörkt rum där man knappt får plats att röra sig, med kroppar som skaver mot varandra. Jag vill höra tusen låtar spelas ofattbart högt. Jag vill dansa så vilt att mitt hår växer sig tillräckligt långt för att man ska trampa på det. Jag vill att min röst ska dåna över basdunket. Jag vill bli så varm att jag måste tugga is."