julia hansson

När jag träffade henne kände jag henne redan. Två själar kände igen varandra och blev ett. Det var en nästan kuslig förnimmelse där tiden upphörde att finnas till. När vi hade kännt varandra i två veckor var vi alldeles förvirrade; för visst hade vi hamnat i någon slags tidsficka där vi redan hade känt varandra i månader och år? Från den allra första dagen och stunden ville jag bara uppsluka henne, skydda henne.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0